Det främmande börjar kännas bekant
Jag är längre än varje försök att nudda
vid himlen Det okända är också
mörkret fastän nätterna aldrig blir klara
Jag känner dina händer som i en avlägsen
dröm, genomlyser min kropps öde salar
Ibland kommer jag för nära mig själv
Döden finns utanför mig, men tätt inpå
som ett ansikte i badrumsspegeln
Mellan oss gärdsgårdens skavda trä
det vita köttet, det vida gröna
havet, allt som gränsar till eller upplöses i
det främmande
i språket
och att inte längre ha något
att säga
som gör skillnad