Kan ordet tömmas på sin möjlighet
och bytas mot en tecknad grej med ploj i?
Kan dikten bara späckas med emoji i
och reduceras till en löjlighet?

Är tiden kommen för vårt alfabet
att ersättas med fejkade figurer?
Blir poesin ett barnsligt alfapet
med fasliga och festliga filurer?

Nej, orden är en outsinlig tank
för känslornas och tankens expressioner
och poesin är inget klotterplank.

Jag tror på andliga animationer
i form av bokstäver ur språkets bank
och inte emojis barnsliga schabloner.