Tiden har flåsat sig genom hetta, regn och vind. På upploppet kommer den efterlängtade andra andningen. Först gläntade en uppförsbacke men där strömmade det ut ljus. Med lättnadens rus snubblas det nedför. Någon form av mål skymtas, det spelar i stunden ingen större roll. Något är det som väntar där framme.

Strax innan solen försvann bakom sjukhusets kropp imorse, lät jag meddela att när vi ses igen är jag fri. När jag återser denna byggnad är jag nästan framme. Den som lever får se...