Jag mår illa när jag tänker på kvällen och natten. Hur jag utan att protestera låtit mig falla från famn till famn. Hur en ny vän höll om mig medan jag nästan sov, hur jag med en sexårings röst lät hans händer hålla om mig hårdare och hårdare. När han lämnade mig ramlade jag in i famn nummer två, en man med hårda läppar som inte lät mig gå utan en kyss, en kyss som blev flera fast att jag inte ville. Han bad om flera, jag knep ihop läpparna sa nej, han log hånfullt och sa jasså, inte det. Hans ögon blev mörka och jag slet mig loss ur hans grep. Från hans armar till ett par mjuka förälskade händer, en pojke som kved fram mitt namn och sa något om att mitt ansikte var vackert i mörkret, han sa att jag vet ju inte ens när jag ser dig nästa gång, jag log och sa att det är ju min grej. Han skrattade till, höll mig hårdare medan jag sa så kyss mig god natt då. Han följde mig till dörren där han kysste kinder läppar panna sa du är så söt. Jag sa inget tillbaka. Kände ingenting. Känner ingenting. Känner enbart hur jag avskyr mig själv och bekräftelsen jag söker. Bekräftelsen jag får. Jag måste härifrån. Ett år kvar. Sen flyr jag. Sen rymmer jag. Ifrån mig själv till ett förhoppningsvis nytt jag. Ett jag som jag inte behöver förakta. Jag såg inte tillbaka fast att jag vet att han följde min rygg ända fram till och igenom porten. Han sa att jag gjorde honom nervös. Han får inte ens mig att rysa till, får inte mina ben att skaka. Jag vet inte vad gör fast att det är så lätt att se igenom i efterhand. Jag tänker på hur det kändes en gång, hur hud läppar kyssar fick mig att le mot himlen fick mig att tänka på förälskelse på kärlek på ett kanske med någon som fått min hud att skratta. Nu kysser jag med öppna ögon, ser igenom människan som fnittrar mot min mun och ser bara inredning utomhusmöbler och växtlighet. Realismen sakligheten och bristen på romans uppfyller hela mitt sinne. Per Hagman skriver att hitta hem är en schlager. Så var är då min sång? Ingen mänska är en ö men ändå är mitt hem så oändligt öde. Att komma hem ska vara en schlager men något känns fel. Man bygger sitt hem kring kärleken och det är kärleken som jag fattas. Det är tomt här inne i bröstkorgen som borde ha packats full med ömhet trygghet värme för längesedan. Hur släpper jag in hettan igen? Ingen människa är en ö ändå står jag här ensam oberörd inför mina iskalla läppar. Läppar som borde brinna flamma blossa i förväntansfulla lågor. Det uppfyller mig inte som förr. Om jag hade kärleken skulle mitt hem vara här och ingenstans.

Ingen mänska är en ö, tankarna verkligheten romantiken drömmar naiviteten; schlagern hittar oss alla till slut.