Jag förstår beroende.
Mer och mer,
det tar sig långsamt ned.

Längre och längre ner.
Jag börjar förstå att det är enkelt att tappa bort sig.

Jag vill tappa bort mig.
Dö en drogdöd.

Hög, nyknullad, lycklig och trött på livet.
Kan livet utan droger vara annat än entonigt?

Låt mig bada i hjärnans kapacitet att se färger och känna saker i duschar av substanser, låt mig sluta andas där.

Låt livet rinna ur mig.
Få mig uppnå blissfulness och sedan försvinna in i nothingness.

Låt mig bada i champagne och sedan drunkna i den.

Låt mig slösa bort timmar av hedonism och överflöd.

Låt en leva, låt en andas, låt en uppslukas av dekadensens variabler av substanser.

Låt mig somna förevigt efter utmattning av orgasmer och blänkande kroppar täckta av kroppsvätskor.

Låt dem prata om mig, låt dem sörja min slösaktighet.

Låt dem försaka min hedonism, låt dem avundas min njutning.

Låt mig kalla mig porös när allt jag vill är att dö en värdig död.

Dö i vrålet av kontraster mellan smärta och njutning in i mitt sista andetag.

Låt den sista bubblan i champagnen klinga ut och låt den vara den sista luften jag andades.

Jag vill kunna låta beroendet ta över. Jag ser det komma över mig.
Jag tror jag kan välkommna det, låta överrösta allt annat och skrika mig till döds.