En vuxen.
Det är tidig morgon och i botten av kaffekoppen finns bara skvalpet av den tredje koppen kvar. I övervåningens mjuka sängar gonar sig barnen i väntan på att dagen ska börja, kanske i djup sömn, kanske med ansikten upplysta av blått skärmljus. Hon går tyst i trappan och gläntar på en dörr, som så många gånger förr, säger mjukt gomorron. Sen tar hon, som så många gånger förr, stegen fram till sängen, lyfter på täcket och smyger ner intill sin dotters mjuka kropp. Hennes bebis, hennes ögonsten, detta är deras morgonrutin.

En ungdom.
Det är tidig morgon i ett tonårsrum och alarmet har just blivit snoozat. I 10 minuter till vill kroppen sova. Kudden är skön, sängen är mjuk och mörkret och tystnaden allt som behövs. Alltför snart går morgonen över i skoldag med ljud, ljus och människor att vara till lags. Alla dessa människor som alltid tycks vilja ha något av en. När dörren försiktigt öppnas är hon oförberedd på motviljan hon känner när mamma lyfter på täcket och kryper ner intill henne med sin mammakropp och ett inställsamt god morgon.

Och hennes kropp smyger sig inte intill som den brukar, den vänder sig bort.