Idag är det 671 dagar sedan jag vaknade av polisens telefonsamtal som rutinmässigt liksom en hastig överlämning nämnde ord som
”Avled under natten”
”Din vän behöver dig nu”
och ”Du behöver komma hit och svara på några frågor”

Hela vägen upp för Danska Vägen var ditt ansikte som alltid strålade utav glädje och kärlek för din omgivning som tatuerad vid min tinning. Jag tänkte att om jag bara skyndar mig så finns det fortfarande tid. Ser radiobilar susa förbi i nerförsbacken som är min uppförsbacke trots att jag hade svar på frågor som de krävde att få veta.

När jag kliver in i lägenheten så finns du överallt.
Jackor, gitarrer, Hanna i en pöl på golvet och jag kramar henne för första gången. Jag minns hur onaturligt mina armar omslöt henne.
Hur fel det kändes att försöka krama bort en obotlig sorg.
Omöjligt att hålla om någon som är i katatonisk sorg,
min kropp i ett arbetsskadat försök till lågaffektiv.
Jag ser mig omkring i rummet fastän jag redan förstår att du inte finns mer och jag väntar fortfarande på att du ska höra av dig. Dyka upp. Existera.

Den kvällen för 671 dagar sedan somnade Hanna på min soffa.
Liksom mekaniskt bytte tempus och vi pratade i prefix sedan dess.
Ögonblicket du lämnade jorden blev världen imperfekt.