Ibland i något äckligt medvetet sinnestillstånd,

Inser jag avsaknaden av dig.

Har frågat människor som har dig,

hur det känns att hålla kontakten med dig.

De säger ibland att du är livsviktig, till och med normal.


Elektriska signaler, den röda färgen och minnesförlusten,

är bara några biverkningar du ger.

Svetten som rinner, nävar som knyts ihop och adrenalin som pumpas ut.

Allt du gör med människor skrämmer mig.


Ibland har jag svårt att förklara anledningen till varför jag lämnade dig.

Kanske även därför du aldrig kom tillbaka.


Jag har insett att jag måste få ha dig igen..

Saknar till och med dina taggar som stack rakt ut.


Jag är ledsen att det blev så här.


Förlåt.


Du förstår, 11-åriga jag var tvungen att förtrycka dig.

Jag behövde skydda mamma.