Jag ligger i sängen och försöker somna med den obarmhärtiga ångesten liggandes tätt intill.

Ångesten andas i hela kroppen och vill existera där.

Den drar i mig, sliter tag hårt i allt som jag vill vara och bli.

Den misshandlar mig, svälter mig, kastar omkring och stökar till i mitt inre.

Mitt inre barn som heter ”Lilla Nea”, ligger nu under köksbordet och gråter.

Och vem kan klandra henne?

Hon gömmer sig för granater och krig i form av mina ständigt surrande tankar.

Hon gråter, skriker och håller om dockan som heter ”Iskan” medans hon slår allt vad hon orkar på undersidan av bordet men ingenting händer.

Hennes försök för att få uppmärksamhet får varken konsekvenser eller tillfredsställelse.

Som om hon fastnat i en permanent mardröm.

Det blir plötsligt väldigt tyst runt om henne när hon sitter där. Endast ett svagt pipande hörs i bakgrunden.

Sedan svartnar det för hennes blick en stund.

…

Hennes lilla kropp ligger plötsligt bältad i en säng i ett mörklagt sjukhusrum.

Ingen lyssnar på hennes klagan, svordomar, fysiska och psykiska smärtor när hon ligger där och plågas istället för mig.

Hennes hjärna blev skadad.

Hennes humör är och förblir allt och ingenting på samma gång efter den och många andra traumatiska nätter.

…

Hennes liv började som ett helt normalt barn. Med samma förutsättningar som barnet som föddes i salen intill.

Hon är jag och jag är hon.

Det hon vill ha som alla andra barn är omtanke, kärlek samt sina behov tillgodosedda.

Det är bara det att ingen i hela världen kan rädda Lilla Nea och mig permanent.

Vi är förbannade till ett liv där vår hjärna inte fungerar som en normal hjärna.

Läkare, terapeuter, vårdkontakter och sköterskor kan endast locka ut Lilla Nea en stund från under köksbordet.

Tillfälligt.

Dem skulle vagga henne i knät och lova, nästan övertyga henne om att jag kommer ta hand om henne.

”Shh, gråt inte. Andas lugnt”

”Lilla älskade barn”

Sedan kommer tystnaden tillbaka och det tar stopp på något vis.

…

Lilla Nea är och förblir ett barn som sitter under ett köksbord och existerar inuti mig.

Hon är den sista fridlysta blomman som plockades gång på gång av konsekvenser och oförutsägbara händelseförlopp som orsakades av hennes familjs handlingar, val och brister.

Och av henne själv, som vuxen.

Trotts att hah sårat henne så innerligt och djupt är hon samtidigt det enda jag har som känns äkta.

Hon är mina känslor som ej går att förklara. Hon är även innehavaren av de nyklar till alla små rum inuti mig.

Jag älskar henne över hela mitt hjärta.

Önskar att hon kunde få finnas till lite längre och ta den plats hon så djupt förtjänar.

Önskar jag var frisk och kunde ta mer ansvar över henne, skydda henne, krama henne och borsta hennes hår. Ta hand om hennes eksem och torra hy. Ta med henne ut på utflykter i skogen som jag vet att hon älskar. Busa med henne och tillåta alla hennes känslor och bemöta dem med omsorg.

Och till sist önskar jag att hon tog upp dockan som heter ”Ilskan” i sina små armar och sakta fick somna in i någon läkares famn.