Min hjärna har blivit till en övervuxen skogsstig

I mitt huvud har många människor gott omkring

Men de har senare glömt vart stigen lett till och vänt om

Kvistar, löv och mossa har täckt över marken

Träd har fallit under stormiga nätter

Regnet formade gropar som gjort stigen omöjlig

Min hjärna tröttnade

Tröttnade på ljudet av det eviga trampandet

Tröttnade på nedskräpning, skrikande röster och bärplockare

Nu frodas därför natur, stillhet och vila på ett tvångsmässigt vis

Luften känns sval som på en dag efter ett kraftigt och svalkande regn

Fåglarnas kvitter är desto mer förstärkt utav trädstammarnas tjocka bark

Gräset slingrar sig upp där det egentligen ej får fäste

Nya dagar gryr och får sedan känna nattens varma omfamning

Även om allt detta vackra existerar där…

Hjälper det ej det faktum

Att sedan att den sista fridlysta blomman plockades

Kunde inte ens moderjord läka dess brustna hjärta