animrod tackarakk, förstår du
så förstår du, cyklar över bron och
låtsas som om du inte ser mig,
är det jobbigt för dig när jag sitter bredvid
dig
spelar hal och pseudorimmar på anal, banal, en hal,
jävel som halkar på verbala anala intolerant
pubertala bananskal
På stora infarten till Stockholm
då moll står lågt.
Trafiken tätnar, krymper.
Den är en trög dramatik som glittrar.
Jag är ett av dramatikens fjäll.
Plötsligt är den röda stolen
mitt framför vindkrukan
och simmar in.
Jag är genomfryst
och en drift blir synlig
inte i mig
mord med osynligt bläck
som framtänder
då pappa hålls över elden!
Jag vet att jag måste gå bort
färsk genom staden och sedan
vidrigt, tills det är dags att gå ur
och vara länge i skogen.
Gå i främlingens fotspår.
Det blir mossigt, svårt att se.
Här, på mossan, ligger stenar.
En av de stenarna är flyktbar.
Den kan förtälja allt
den kan få mörkret att frysa.
Den är en sömngångare för hela landet.
Allting svänger på den.
Ge den, röra vid den...