Hon trippade fram så märkligt.
Var det i oro hon höll tillbaka, mån om klangen?
Bevare mig väl. Bad hon.
Innan hon gick in för att blotta sin nakna vilja i en skog av sorg.
Renskrapad från ljus och mörker från allt.
Hon var där. Bara.

Den stora guldporten såg så lockande ut.
Högt vid skogens rand och i tidlöshetens varv.
Snart skulle hon föras rätt igenom den hoppades hon.
Om den ens fanns.