Att donera sina organ efter det att man starvat av tycker jag är att vara human, varför ska de ruttna bort i en grav?
Om min lever kan bli till nån nytta den dag som jag lämnar in, så får den gärna till nån annan flytta, såvida den ej har skrumpnat bort
av whiskey och gin.
Tyvärr finns det många som vägrar att lämna ifrån sig ens minsta cell, för vilka en återuppståndelse hägrar och då vill man vara hel
och funktionell.
Andra synes tro på komplotter såsom om kungen blir hastigt krank, så tas organ från ens medvetslösa dotter speciellt
om hon är arbetslös och pank.
Sedan finns den, som är gniden och snål som i livet skrek var gång han sket Som att lämna ifrån sig något alls icke tål och som även postmortem
vill vara en gnet.
Måhända hen räds skalpellen och tror att döden är som att ta sig en lur som tror det smärtar på de ställen där som organen
ska plockas ur.
Men skulle hen drabbas av en krämpa och behöva ett nytt organ till sin kropp skulle hen plötsligt donationsmotstånd bekämpa och till en donator
ställa allt sitt hopp.