På ett litet kafé,
som ligger strax här brevé
sitter Britta.
I lappade kläder, ensam sitter hon där
en stund.

I sin malätna blus,
likt en loppbiten mus
som kan smitta.
Sitter hon på en stol, i sin trasiga kjol
som en hund.

Hennes blick den är trött, liksom sinnet av ett liv som satt hemska spår.
Dessutom så sviker minnet. Det blir värre för varje år.

Det går ej en minut
förrän folk säger rent ut:
-Fan hon stinker
Hur kan ägaren här
släppa in nåt sånt där
som kund?

Ingen mot henne vill le. Ingen vill henne se,
där hon sitter.
I en undanskymd vrå
där som hon brukar slå
sig ned.

Hon sitter där helt allena, för ingen vill nära na gå.
När hon vilat de trötta bena, en kopp kaffe hon önskar sig få.
Men hon äger ej några kontanter inte ens en ynka sekin. Generat stryker hon bordets kanter med fingrar gula av nikotin.

Hon har slutat att le.
Hon har slutat att be och förklara.
Hur hon hamnade här uti denna misär
en dag.

Hennes hår har förlorat sin glans. Det är tunt, livlöst och sprött.
Hennes hy har en grågul nyans och hennes livslust den har dött.

Men om hon får en slant
så kan denna tant
för en tia,
förtälja dig hur det framgent kommer att
stå till.

Denna dam klädd i lump
kan uti koppens sump
dej sia.
Hon kan skåda däri hur din framtid ska bli
och därtill

så kan hon ibland, med att läsa din hand dej befria.
Från frågor du har
om kommande dar
som du vill

Om du lycklig ska bli eller om det stundar dagar med sorg.
Om din kära vill att det ska bli Ni, eller om hon blott vill ge dig sin korg.

När de stänger kaféet
smiter Britta diskret
ut i natten.
För att söka en port
såsom hon alltid gjort
förut.
Med ett täcke av papp
somnar hon i en trapp,
eller utanför i rabatten.
Alla som går förbi, deras begabberi
ja det skiter hon fullständigt i.