Hon satt på bänken medan kvällens orengea ljus
sakta men säkert byttes ut mot nattens sommarmörker.
Flaskan framför henne viskade hennes namn...

\"Älskling, jag vet att du är förvirrad. Jag är din vän
och jag vill hjälpa dig. Drick mitt 38%-iga innehåll så
slipper du bekymra dig mer inatt\".

Hon såg på den med avsmak, visste att innehållet
aldrig skulle kunna fylla hålet, att den bara skulle
spela ett falsk substitut för något oåtkomligt. Men
hon log mot den, mot dem runt omkring henne och
drack bestämt men äcklad den starka vätskan tills
det kändes som om strupen brann.

Flaskan började prata med henne ytterligare en gång.

\"Darling, du behöver inte längre bry dig. Du har ditt,
han har sitt, och så kommer det att förbli. Du var bara
ett glatt, men ack så komplicerat, kapitel i hans livsbok.
Han har redan läst det kapitlet, och tro mig vännen,
han kommer inte att läsa boken mer än en gång\".

Och hon lyssnade på flaskan och insåg att, trots att den
mot alla odds inte hade rätt, var det lika bra att lyssna
på någon som vet. Eller tror att den gör det.