En förnimmelse. Nästan osynligt

Som en stjärna som faller i den molntäta natten. Som tomrummet från en upplockad snäcka på stranden. Som uttjatade förlåt efter upprepade bråk. Nästan omärkbart

Omöjligt för den som inte ser att se. Enbart den som känner är den som ser

Jag ser. I spegeln, i skyltfönstret, i fotot skrattande med vännerna, i glansen i mina barns ögon. Knappt märkbart

Men jag ser. För jag känner. Förändringen. Den finns där. I en kort sekund finns den innan den slukas upp av närvaron och ansträngningen. Av att behålla blicken som den en gång var. Min gard sänks för ett ögonblick och jag hinner se. Ingen annan. Men jag hinner. För jag känner och jag ser

Jag ser inte mörker utan förlusten av ljus. I mina ögon. I min blick. Jag hinner se. Jag såg inte innan för jag kände inte då. Innan var jag blind. Såg det andra ser. För då fanns inget borttappat ljus att se. Nu, sedan dess… ser jag. Nu, sedan dess… känner jag

Det

Det flyktiga, knappt märkbara, hittar sin väg in i hjärtat och klyver det bit för bit. Varje gång jag känner det ser jag. Varje gång jag ser det känner jag

Jag vill inte se. Jag vill inte känna. Jag vill vara en av dem som inte ser

Jag undrar hur lång tid det tar innan jag inte ser längre. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag är blind igen. Som bara ser det som andra ser