Det syntes knappt från vägen, det gula trähuset i två våningar. Men det låg där bland överdådigt blommande fruktträd i änden av den slingrande grusgången. Gången sluttade lätt nedåt från järngrinden vid Gamla flygfältsvägen och gjorde en liten sväng in mot huset. Solen stod redan högt på himlen, dagen var varm för årstiden, lillen hade en bra dag och, ja, allt var helt perfekt!
Nu skulle de lägga allt det dystra och jobbiga bakom sig, skapa en framtid. Försöka glömma alla blickar, allt tisslande och tasslande.
Evald och Britta såg på varandra.
-Vi har haft tur Britta, kom!
Hand i hand bakom barnvagnen började de gå nerför gången, när en uniformsklädd man kom emot dem nerifrån huset.
-Hej, är det ni som är dom nya hyresgästerna? Vi har blivit förvarnade.
Tonen var glättig och lite forcerad. Karlen såg bra ut, brunbränd och muskulös. Solglasögonen hängde han med en van gest nonchalant i skjortans knäppning. Han tog av sig den vita uniformsmössan och sträckte fram handen mot Britta.
-Gustav, angenämt. Bor med frun på nedre botten, så vi blir grannar. Jag hoppas vid gud att ungen är tyst på nätterna, ha, ha!
Det sista sades som ett skämt, men Britta kände att det låg mer bakom och hon gillade inte att den här Gustav höll hennes hand aningen för länge i sin.
Gustav vände sig nu med framsträckt hand mot Evald och mätte honom liksom med blicken.
-Nu kommer ni med in på en kopp kaffe och en välkomstdrink.
Evald kom sig inte för att svara innan Gustav stegade iväg ner mot huset. Med en hastig och urskuldande blick på Britta, tog Evald på nytt hennes hand och följde lydigt med nerför grusgången.
Gustav tog yttertrappan i ett par steg och ropade uppfordrande,
-Lena, sätt på kaffet, vi har främmande!
Nersjunkna i var sin stol, Britta med David i famnen och Evald nervöst vickande på ena foten, blev de serverade kaffe och kanelbullar av Lena som ivrigt passade upp på dem medan Gustav pratade på.
-Jag jobbar på flygfältet här intill som flygvakt. Det blir en hel del obekväma arbetstider, men jag vill inte byta, jag gillar det uniformerade livet. Vad jobbar du med Evald?
-Jag jobbar i Järnboden som järnhandelsbiträde.
Med en snabb blick på snapsglasen, som nu kommit fram på bordet, fortsatte han lite besvärat,
-Vi nyttjar inte sprit, vi dricker kaffet rent så att säga, he, he.
-Va fan säger du, dricker du inte. Säg inte att du är religiös också?
-Eh, jo faktiskt, vi är med i Frälsningsarmén sen barnsben, men du behöver inte oroa dig, vi är på alla sätt som vanligt folk, förutom det där med spriten då…
-Satans genant, om du ursäktar, vi ville bara vara artiga och så att säga fira som man gör.
Lena var redan i färd med att ta bort glasen från bordet. Med ett nervöst skratt ersatte hon dem med vanliga dricksglas och ställde med en överdriven gest en stor tillbringare med röd saft framför Evald.
-Halleluja, nu kommer det nog att bli livat här i huset, eller vad tror du Gustav?
Lena såg hur Britta skruvade på sig av obehag och tillade med äkta värme i rösten,
-Snälla du, förlåt mig, det var bara ett klumpigt skämt. Jag menar det positivt, vi är jätteglada över att få grannar i er ålder, välkomna!

Väl uppe i sitt eget började Evald och Britta genast inspektera ettan lite närmare. En minimal hall, köket till höger och rummet till vänster. Köket var lite långsmalt med ett fönster mot vägen utanför grinden och med idrottsplatsen på andra sidan vägen och ett fönster mot Larsson, grannen, som också var brandsoldat i frivilligkåren, precis som Evald. Köket var ju inte det modernaste direkt, inga moderniteter alls om man ska vara noga. Vatten fick man hämta i brunnen med handpump utanför huset och maten blev det till att laga på vedspisen, men ingen av de två var van vid något annat. I eftermiddag skulle de nya möblerna komma, allt i fernissad masurbjörk. Några dagar tidigare hade de tillsammans sett ut ett skrivbord, en bokhylla, ett linneskåp, ett runt matbord med fyra stolar och en tygklädd gungstol. Utdragssoffan från Brittas föräldrahem fick duga som äktenskaplig säng så länge och en spjälsäng till pojken fanns ju sedan tidigare, en gåva från farmor Ester.
David ja, tänkte Britta, när hon skulle somna första natten i deras nya hem. Vilken skandal det blivit när det uppdagades att hon var ”på det viset” som mamma Elsa uttryckte det. Pojken hade blivit till på en ungdomsdag, en av Frälsningsarméns årliga tilldragelser för divisionens ungdomar. Hon och Evald hade hängt ihop länge, men ändå hade hon aldrig varit helt säker på att det skulle komma att bli de två på allvar. Hon kände sig minst lika dragen till Evalds bästa vän Tore, och Evald, då 18 år gammal, han flörtade med alla vackra flickor. Det var mera spänningen och stundens ingivelse än djup och överlåten kärlek som fick dem båda att, efter sista mötet den första kvällen, tappa allt förnuft och trotsa syndaskulden för den hisnande upplevelsen av fullbordade kärleksakter.
Efter ett par månader hade de förstått hur det stod till. Evalds mamma Ester var den första att få höra nyheten. Hon blev glad för deras skull även om hon påminde dem om hur dåligt förberedda de var för ett så stort ansvar och att de nu genast måste börja planera det praktiskt nödvändiga.
Även Brittas föräldrar tog det hela med större lugn än de vågat hoppas. Herbert var väl inte vid det laget helt förtjust i Evald, en alldeles för ung och fattig valp i hans tycke och Elsa oroade sig mest för vad folk skulle säga, särskilt vännerna på kåren, men de hade inga förebråelser eller invändningar i övrigt.
Då var det värre med kårledarna Blom. Vid det enskilda samtalet hade de visserligen varit mjuka och lena i rösten, beskyddande och vänliga, men de hade inte gjort något för att dölja sin bestörtning och besvikelse. Efter lite betänketid och viskande överläggning mellan makarna sade majoren,
-Vi får göra det bästa av det här. Ni känner ju till våra regler. Ni kan ju inte som ni förstår bära uniform från och med nu och ni tillåts ju inte fortsätta i era ledarfunktioner i scouterna och solstrålarna. Kort sagt, ni är välkomna på mötena, men ni får inte aktivt delta i någon funktion som soldater eller scoutledare. Vi föreslår att du Britta, så snart som möjligt, reser till vårt mödrahem Täppan i Stockholm och stannar där under graviditeten, det vore en stor hjälp för dig och det bästa för alla parter.
Så hade det blivit. Britta visste att det förväntades av henne att hon, i sitt skamliga tillstånd, höll sig undan, men kände en brännande bitterhet över att bli betraktad som en dålig flicka. Personalen på hemmet var väl kristligt goda men föreståndarinnan behandlade de unga kvinnorna med sträng disciplin och krävde långa och hårda dagsverken med än det ena, än det andra.
En kall januarinatt 1946 föddes gossen David, under stor smärta och förtvivlade böner på barnbördsavdelning 16B vid S:t Eriks sjukhus i huvudstaden.
-Gode Gud, låt det gå tillbaka, låt det gå tillbaka vrålade Ulla i desperation under slutfasen av födslovåndorna.
Men ut kom han. Han vägde 4.18 kilo och var 53 cm lång.
Britta var bekymrad, kände skuld och obehag. De var gifta nu, visst, men var det rätt, var hon lycklig? Och det här med Davids svåra eksem. Den kunde mycket väl bero på hennes kaotiska tillstånd. Visst, det var bättre nu. De var väl accepterade i kåren igen, gifta och allt, men den ende som visat verklig medmänsklighet och värme var chefen på Haakonbolaget. Så snart hon var tillbaka i Norrviken hade hon blivit återanställd. Denne burduse och av många anställda fruktade direktörstyp, hade visat sann glädje över hennes återkomst och hade aldrig förstått varför hon sagt upp sig för ett barns skull. Men alla andra, kamraterna i kåren, skulle det någonsin bli som förr, kunde man lita på någon enda människa? Tiden i huvudstaden var en skräckupplevelse. Aldrig någonsin hade hon känt sig så förkastad och värdelös. Hon blev alltmer säker på att hon var orsaken till Davids hemska utslag. Troligen var det Guds sätt att straffa hennes lättsinne, hennes oförlåtliga synd. Som om inte detta straff var nog, hade hennes lillasyster Anna, Dockan, dödats av en lastbil i halkan medan hon själv var i Stockholm. Lilla änglalika Dockan, Herberts och Elsas solstråle till sladdbarn, död. Ena stunden intet ont anande på sparken, skjutsad av en något äldre kamrat, i nästa stund orörlig, sönderkörd, oåterkalleligt död. Bara fem år. Av artikeln i Norrvikens Tidning, från begravningen, kunde man tro att hela staden sörjde den lilla.