Tiden gick bakåt, han mindes. Orden saknades för honom i hans tidiga ungdom, särskilt då han ifrågasattes av samtliga skriftlärda i Nasaret, han kunde inte försvara sig.

Han levde då i en grotta tillsamman med sin far och mor. Nasaret var ett litet samhälle med få boende. Inte mer än 200 personer. Alla kände hans familj. Han var redan då säker på att det han förnam var världens behov. Han kunde dock inte orden, kunde inte överföra förnimmelsen till ett språk, kunde inte förklara, varken vad eller hur. Han var inte säker på hur den, förnimmelsen, skulle förverkligas - hans förnimmelse, men han var säker på vad världen behövde, vad som var världens behov. Han blev hånad, retad, sedd ner på. Han satt bland dem, de skriftlärda, han sa vad han förnam, med ord som inte var tillräckliga.

Han sa att de som hade livet säkrat hade ett större moraliskt ansvar att verka mot ondskan, än de som var beroende. Det togs inte emot som om hans önskan var att förbättra. Det togs emot som en förolämpning. De som hade livet säkrat, de som hade makten över skriften, över orden - de skriftlärda. De som hade makt att få förklara. De, prästerna, de som hade rätt att toka och översätta orden, de kände sig förolämpade.

Åtminstone tog de som kände sig attackerade emot hans ord som en förolämpning från någon som tog sig en rätt han inte hade. De hörde inte att vad han försökte säga, att eftersom de var mer värda, hade mer inflytande så krävs det mer av dem. Mer mod, mer engagemang, mer uthållig kamp, mer äkta kallelse för det goda, för kärleken. De hörde annat.

Ondskan växer i oförståndet. I det outtalade hotet, kravet att göra det man inte vågar, inte kan. Ondskan växte i orden som inte förstås och i rädslan.

Alla har ansvar för att överbrygga oförståndet. Detta mänskligt förekommande, alltid i mänskliga sammanhang förekommande ordoförståndet. Denna känslomässigt spända hållning till omgivningens ord.

Han kände hat till de oförstående. Ett hat som grundades i en skräck att kunna bli förgjord, inte förstådd. En skräck för dem som kunde förgöra. De förgörande. De svaga. De som var som han vad då – rädd!

Han hade en visshet om att ondskan var svag, samtidigt som den var stark. Ondskan krävde svaghet för att bli stark. Då, med mycket svaghet blev den mycket stark. Det finns alltid svaghet, en mänsklig svaghet, av människan, av mänskligheten kommen svaghet och rädsla.

Alltid förekommande i mänskliga sammanhang. Förekommande som en förutsättning för mänskligt liv – rädslan!

En tragisk sanning, där mänskligt liv existerar, där existerar svaghet och rädsla och där existerar ondska.

Antingen ska det naturliga mänskliga livet få bestå och därmed också svagheten och rädslan och ondskan eller också ska endast det omänskliga livet tillåtas, utan svaghet och rädsla och ondska.

Liv, omänskligt och utan ondska eller liv mänskligt och med ondska; det var vad de skriftlärda sa, de sa att det var det som var valet.

Det första ordet kom till honom den natten han beslutade att överge sitt hem och vandra över bergen ner mot Kapernaum, mot Gennesarets sjö. Då - under hans ungdom - fanns inte orden.
Ordet - det första - blev förtvivlan.

Orden böt skepnad många gånger, blev flera, blev färre, vandringen var inte lång, men den tog tid. Tid hade han, oändligt med tid. Han saknade hemmet men längtan efter att finna orden var starkare.

Han fann flera ord, det andra ordet var se.

Tredje ordet var liv.

Förtvivlan, se och liv var de första tre orden.

”Förtvivlan” var att låta sig känna och förnimma,
”se” var att förstå och
”liv” var ytterst mod, mod att våga, känna, våga se, våga leva, våga liv.

Våga sitt och andras liv. Om gemensamt liv, inte enbart hans eller andras liv. Om gemensamt liv handlade livet om och att sådant liv är ickeondska och att livet är större än rädslan och att leva livet är kärlek - utan rädsla - och att det ytterst handlade om att hitta styrkan, ickerädslan.

Livets mysterium handlade ytterst om att hitta tillstånd av ickerädsla. Då skulle enbart kärleken existera. Att känna förtvivlan och våga se livet.

Ickeondska är ickerädsla.

Det var han säker på, så säker att han kunde formulera det i sina tankar, med sitt språk, inte för andra, inte i ord, inte ännu. Fortfarande var det för många ord som saknades, för många ickebroar mellan förnimmelse och ord.

Det kunde sägas på annat sätt - kortare, mera konkret, självklart och utan omtagningar. Så var dock inte hans liv då, hans tankar, hans sanna liv; hans sanna liv som han vågade så sakteliga visas upp.

Sakta som om kroppen behövde vänja sig vid tanken för att hinna formulera ord. Tanken att ordet var liv och att det betydde möjlighet och krav på ickerädsla.

Det var dock viktigt att hitta orden som kunde besegra rädslan. Rädslan var inte något nödvändigt mänskligt. Det hade han förnummit, inte tydligt, inte synlig, inte kommunicerbart, inte ännu. Den fanns framför honom. Den fanns inte färdigformulerad, färdigkänt eller genomlevt. Han hade det dock i sig, inom sig.

Orden behövdes. Han behövde finna dem. Han och de andra behövde dem. Alla behövde dem. Alla behövde orden som var genomskinliga, genomskinliga, lätta att se och se igenom, för hans och andras behov. De orden sökte han. Orden som medgav - förutsatte - medkänsla med också andra än han själv och hans egen självkänsla.

Han gick utmed Galileiska sjön, nära Tiberias.

Kisade rakt över sjön upp mot Golanhöjden och tänkte; från denna höjd kunde Syrierna under inledningen av sexdagarskriget skjuta rakt ner mot Israels hjärta. Inte konstig att man offrade så många unga soldater för att säkra höjden.

Hans blick föll på två fiskare. Kom och följ mig, jag ska göra er till människofiskare sa han, han förundrad över sina egna ord. Tag mig med i er båt över vattnet, sa han till dem.

Vinden var stilla. Båten tog honom över vattnet mot Kapernaum. Han steg av och fortsatte att gå utmed Galileiska sjön. Han vände blicken åter mot Golanhöjden och försjönk i tankar. Solen var på väg ner. Han kände att dess strålar fortfarande värmde hans rygg. Han såg mot Kapernaum. Han vände blicken åter mot den västra strandremsan.

De två männen följde honom sakta. Han såg på dem och fick en ingivelse, de kan hjälpa mig, han sa igen till dem; kom bli människofiskare, det lät märklig i hans öron. Varför sa jag så, tänkte han när han närmade sig dem.

De såg på honom med undran, förundran. Ännu en, tänkte de, med den oro som alltid omfattade dem. Denna rädsla som aldrig fått möjlighet att ta form i ord.

De talade til honom. Han mötte deras ord, bytte ord. En av dem, Petrus, sade, hans ord var; ”du kan inte hitta styrkan i gemensamt liv, i gemensamhet, i den gemensamma gruppen, i hur de andra ser på dig. Du måste klara dig själv, ingen annan slänger ut fisknäten åt dig”.

Han svarade att det är inte den egna styrkan som hämtas i gemensamheten, inte hur de andra ser på dig, det är inte din egen ickerädsla som kan döljas i gemenskapen, gemensamhetens styrka ligger i gruppens gemensamma övertygelse, gemensamma själ, den gemensamma övertygelsen, gruppen som individ, där gruppens individ blir en del av den enskilda individen, individer i gemenskap, ingen enskild individ blir stark, ickerädd, men gruppen som individ blir stark, icke-rädd, samtliga individer kan vara rädda men ”individen” gemenskap är ickerädd.

Han kände att orden inte bar honom. De kom utanför, inte genomskinliga. Ord tagna utanför, som otympliga gamlingar som går illa – i sina försök att springa som en Gasell.

Det är svaret på den naturliga mänskliga individuella ickerädslan som i en gemenskap kan ta formen av ”individen”, gemenskapens ickerädsla. Önskar jag kunde säga det med mjuka, lätta ord. Lätta att ta till sig.

Han viste att det var det yttersta i hans ords innehåll, det som var världens behov, det han känt utan att kunna sätt ord på det; den onaturliga ickerädslan kan endast ta formen av ickerädsla i gemenskapen, gemenskapen kan ge individen tillstånd av ickerädsla, även när individen i sig själv är rädd, det viktiga var vad denna gemenskap av ickerädsla byggde på. Han behövde bara hitta orden, de rätta som skulle beröra, förklara och omvandla livet.

För att inte gemenskapen, sett som individ, skulle hota andras individuella gemenskaper krävdes att gemenskapen byggde på kärlek, kärlek inför andras gemenskap och andra individer. Det krävdes en etik och moral som var icke-hotande.

Den, etiken och moralen, blev uttalat och förklarat en tid efter fasta, efter umbärelser, efter längtan efter tingen, efter kvinnor, efter kvinnors kön, det var tankar, ord och drömmar formade i frestelser.

Det var då han förstod botten, det som bottnade i djupet av individen.

Han sa, det kom som en självklarhet ur hans mun, ord som han tidigare inte ägt, han sa; ni ska vara med även om ni tycker ni är fattiga i anden, även om ni känner rädsla och inte tycker ni duger till, särskilt ni som känner stor rädsla, ni som känner att ni inte duger ska vara med, får vara med, ska vara med, det är med er vi ska skapa denna gemenskapen, ni är sanningen på vilket vi ska bygga livet och gemenskapen.

Han sa det för att inte skrämma, för att hela, för att alla skulle kunna vara med, för att alla skulle kunna vara med, för att vara säker på att förinta ondskan, för att kunna införliva ondskan i gemenskapen, i den individuella ickerädslans gemenskap, för att förinta ondskan.

För att höja dessa låga självförtroenden till det högsta, till eliten, till att vara något, betyda något, vara viktiga, vara viktigast, för att någon gång få vara viktigast.

Dessa, de som var grogrunden till ondskan, dessa, de skulle sitta närmast livet, sitta där uppe, de skulle upphöjas till skyarna, de skulle vara grunden och samtidigt förutsättningen, själva essensen i gemenskapen, det finaste, det mest betydelsefulla, de finaste, själva förutsättningen för gemenskapen.

Längre fram i tiden, då de var fler sa han; var inte rädda för ni är viktigast. Ni är förutsättningen, de viktigaste, ni rädda är viktigast för ni måste vara med, ni är förutsättningen för gemenskapen över hela världen, i evighet.

Han sa också; ni som uppfattar er som förlorarna är viktigast, viktigast för att lyckas med evighetens gemenskap.

En natt, på korset avslutade han med att säga att då är det fullbordat. Det sista förstod han inte själv varför han sa. Vad då fullbordat? Han kände sig som i trans. Han kände sig stark som en jätte. Han hade makt att se och samtidigt uttala orden så andra kände och vissa till och med såg. De ord som alla behövde. Han kunde sätta ord på de känslor han haft hela sitt liv.

En svindlande känsla, en känsla av att vara betydelsefull fyllde honom. Jag är någon, någon av betydelse, någon viktig, han kände ingen rädsla, enbart makt, makt att säga det rätta, formulera det rätta, ge genom ord det rätta.

Upphängningen på korset var början till att förbindelser till den egna fysiska kroppen började stängas av och orden kom till honom.

Jerusalem blev hans elddop. Det var där livet och evigheten möttes. Han betraktade dem från sin plats hängande från korset. Han sjönk liksom in i sig själv.

Han väntade på detta tillstånd. Fjättrad på ett kors, hängde han och iakttog hur han passerade livets olika händelser, upplevde dem om igen. Han upplevde sitt liv, händelser för händelser steg för steg passerade de - som ett oändligt antal dån.

Kommer jag att nå dig, du ord, så tänkte han ständigt. Kommer jag nu äntligen att nå dig. Dig som jag längtat och trängtat efter ända sedan jag, en tid, i trans, bokstavligen fann dig.

Han försvann och begravdes i ett mörker. Himlen förmörkades och det blev kallt. Ett dån hördes och rädslan gnagde på deras tro. Tron på hans ord, det han sagt. Till vilket värde, hörde de sig själv säga.