Frusna tallars skuggor
som sjunger likt vrålande, vågande hav
är det enda som vakar mig i natt;
och vaggar min vitnande barndom
Viskar gör bara skogar i dagsljus
I nattsärk skriker allting här
När skogar släcker ljuset
så brinner allt som eld

Frusna minnen av träd som stått
ekar lika tomma salar i mig
som barndoms skogars kallhyggen;
för mina steg som åldras tyngre för varje år
Och jag blev en vinter äldre
I vit särk klär jag mig mer
Och allting som varit ljuset
är minnet av min falnande eld