"Nu jagar Alice kaniner i hundhimlen"

Meddelandet sviktade i kroppen.
"Nej!"
Det hade hänt, det som jag tänkt på ibland, liksom för att förbereda mig. Känner igen att jag brukar göra så. För att vara beredd på det otänkbara, oundvikliga, slutet.
Den sista indianen hade tagit sig fram till sitt träd, där hon satt sig för att dö.
Jag som haft en sådan fin eftermiddag, jag hade inte känt någonting. Så aningslös. Som om du inte velat oroa mig.
Plötsligt var bara sista andetaget taget. Evighetsmaskinen hjärtat hade fått hjälp att sluta slå och du var borta.
En era tog du med dig, Alice, och himlen är nu fulltalig. Vila i frid älskade Alice och hälsa så gott till de andra. Tills vi ses igen.