(vet plötsligt att lyckan
är jävligt impotent
och därför
knullar jag bara min sorg precis
som alla andra)

men nu kom vi fel
redan från början det här
är inte rätt öppning
så stäng igen:

det var inte första gången
jag såg dig
det var mer som något annat
& fåglarna, de idioterna som lurade oss
eller vi som inte lärt oss vänta
på våren

jag trodde alldeles för mycket
lade fram mina teorier vid frukostbordet
och du hade sönder dem fastän du bara
försökt hyvla jämna skivor av osten

egentligen
egentligen är det såhär
jag släpper pennan för att falla till golvet
förgiftad
förlikad med slagfältet här runtomkring

jag är plötsligt skönlitterär
och tappar bort mitt sammanhang
jag vet inte om det
jag vet inte att jag egentligen inte finns är
en fantasi eller något jag vet inte

hur kan det finnas något som inte finns?

i språket är det alltid morgon
silat gryningsljus mellan persiennerna
men sen vet jag att jag alltid
måste resa mig igen