jag har misstagit tystnad
för en annan typ av takt
innan jag lärde mig vad det var
att vara nästan hans.

nu är färger någonting
att bekänna: en mäts i det röda i blossande kinder
än fler när jag försöker bestämma
vad det egentligen är
med färgskalan i hans blick
som ger mig
sådan dimsyn.

kanske är det hur han
håller det hemliga hos oss så högt
att han smyger sina smekningar, viskar
våra kyssar

men ändå, alltid
håller sin hand mot min, mäter

våra likheter genom skillnader:

vi vränger ord
tills de blir skratt;
vardagen vi varit
till poesi.

kanske är det hur träffsäkert
hans snabba fingrar hittar
pianots rätta toner
och mig

som gör att vi äntligen
övar någonting annat
än smärtskalor.