dröjer en stund vid huset vid ån
när vi sagt farväl
det gyllene vasstaket har jag stulit
strå för strå från dvärgen i sagan
jag har alltid vetat hans rätta namn
lika självklart som att han aldrig har vetat mitt:

Kore betyder flicka
och jag är Jungfrun om våren

ingen har frågat mig rakt ut
vad jag fruktar mest av allt
om det är granatäpplet
eller egentligen den stormunnade gula liljan:

man flyr till underjorden för att bli fri

man lär sig andas under vatten och sliter upp gälar längs med handlederna

finner sötman i den bittra frukten;

mörkerseendets klärvojans

det går länge innan man slutar bländas av ljuset,
innan man vänjer sig vid det igen

-
jag går i morfars gamla kläder, bär hans tuggtobak i bröstfickan
kepsen lätt på sned
kalken träffar fasaden med lätta lätta vingslag
vit som sepiabläckfiskens skelett

att finnas är en psalm med lika delar skönhet som sorg