Men visst skulle jag ha skrivit om det:

det var inte första gången hon satt på min balkong
men det var första gången det var ett vi
till filmmusiksoundtrack och halsgropshjärtslag
blev det som var hon det som var jag
vi tog oss fram med spårvagnar som var bussar
äppeltobak, te och ryttarkakor
vattenpipans slang som föll sönder till sotflagor i munnen
den där första gången
och jag som alltid kysste henne för hårt
men hon skrattade, höjde
en high five för alla virtuella världar
vi räddade
när vi egentligen räddade varandra
hur hon var mitt vapen när jag var tomhänt
värnlös mot det här livet
jag sa fuck hela världen utom dig
och hon fyllde upp vin i glasen
hon köpt bara för oss
sen libanerade vi för sorg efter sorg
men de var aldrig om oss
skulle aldrig vara om oss

visst skulle jag ha skrivit om det
om hur jag skulle haft hennes handstil tatuerad på min vad
om allt vi hann och allt som aldrig fick bli av
det som var vi oavsett avstånd och oavsett vad
skulle vi ta oss igenom alla vattentempel
aldrig skulle det finnas något som slet oss isär
aldrig skulle det finnas något
som var det här

och när jag är tyst spräcks hennes trumhinnor
och hennes maneter och nebulosor slocknar
det finns ett ord som avgör
vad som är oavsett avstånd
och vad som är avstånd spelar roll
när min hand sträcks ut i mörkret
och plötsligt ser jag hur jag aldrig förstod
det där med avstånd alls
det går inte att bli ett med en annan människa
det går bara att skiljas åt
så förlåt

men visst skulle jag ha skrivit om det med.