och sjöjungfrur sover i din snöglob

livet en gnista, men döden ett frö
sjukdom slår rot, förruttnelsen blommar
detta som jag blivit smular sönder
mitt språk
jag söker efter det och dig
genom spindelgångar, trådar och önsketänkande

minns lagen vi skrev:

bär ditt hjärta
på din rockärm
och din lyckliga stjärna
på kinden

vi låg under lönnen och såg upp
mot lövverket med sockervadd
i magen
våra vuxenhjärtan hårt
hårt fastspända i bröstkorgarna
säkert förankrade
surrade
med rep och sytråd

de som sjunker sjunker som sten

men ta mig tillbaka till slutet av sagan
när vi krönte varandra i gläntan
när solen brände en ring i gräset
när vi var lika delar törnen,
guld och diamanter

och berätta för mig

vid vilken punkt tänkte du
nu vill jag ge livet i gåva till någon annan

du som knappt sköljt bort blodet
du som knappt brutit loss din blick
den som förvandlats till glas eller istappar
från att blicka djupt ner i tjärnen

du som knappt sett att det är sommar
att det klara vattnet går att dricka
att ditt ansikte blir rent igen
och spegelbilden är din

jag hittade någonting vi glömt
i en sång
någonting gömt
inkapslat, begravt
under dagar och tid
under den vita askan som glömt bort elden
den som ser ut som mjuk päls eller bleka blomblad
Johanna, vi visste ju inte
vem kunde veta
att det som värkte under huden
var sötvattenspärlor