Som bubblor i en glaskropp
hänger ljuden kvar på andra sidan bron
när Rommels pansar gnisslar vid La Fiérè.
Kulsprutorna tuggar envist smaken av kaotisk skräck
till spyors doft när blodet,
ur öppna bål och söndersprängda ben,
blandar gruset till en sörja.

Och ansikten, vars torra ögon gapar i förstelnad intighet.

Pansarvagnen svävar en tiondels sekund
i en syntetisk soluppgång från exploderande granater
och Obersturmbannführer Müller
blir en ortoceratit i sammanvecklat stål.

Tystnaden som följer är den i Smetanas Vltava,
där stråkarna har upptakt i staccato
och övergår till fyrtakt.