...medans jag försöker hålla mig skyddad. Mina kamerater har träffat vartenda mål de skjutit på, och de fyra soldaterna som återstår är redan på väg tillbaka till fiendens linjer. Jag kollar mina skador, skottet i axeln gör ovanligt ont men jag kan fortfarande röra mig. Jag kollar min mage och ben, det blöder men det är inte livshotande. Jag tar mig upp och börjar gå tillbaka till fortet med mina mannar. På vägen tillbaka hör jag radion: "Fortet är säkrat, vi har besegrat fienden. Fortsätt söka efter överlevande". Jag vet att vi kommer att fortsätta kämpa, men just nu kan jag inte låta bli att tänka på det faktum att jag fortfarande har mitt gamla dubbelpipiga gevär och några hylsor kvar, och att det kan vara det enda som räddade mig idag. Jag lovar att ta hand om det och hålla det väl underhållet, för det är min förbannelses vän och min frälsning.

Efter striden återvänder vi till fortet för att räkna våra döda och sårade. Jag är tacksam för att jag fortfarande är i livet, men det är svårt att inte känna sorg över våra förlorade kamerater. Vi är en aning skakade av det som hände men vi inser snabbt att vi inte har tid för sorg, vi måste förbereda oss för det som komma skall.

Vi börjar med att hjälpa våra sårade och skicka dem till våra medicinrum, sedan börjar vi reparera våra försvar och fylla på vår ammunition. Jag tar hand om mitt dubbelpipiga gevär och hylsorna jag har kvar, jag tar det som ett tecken på att jag är tänkt att överleva. Jag förklarar för mina mannar vikten av att hålla sina vapen i bra skick, att det kan rädda deras liv på slagfältet.

Efter att ha fått själva och fortet i ordning, börjar vi förbereda oss för nästa anfall. Vi vet att fienden kommer att komma tillbaka, men nu är vi redo. Vi har lärt oss våra läxor och vi har en överlevnadsinstinkt som aldrig tidigare.

Nästa dag, vi hör rörelse utanför fortet, vi är redo för strid, jag tar mitt dubbelpipiga gevär och beordrar mina mannar till sina stationer. Det är dags igen. Fienden kommer in för att anfalla, men den här gången är det vi som överraskar dem. Vi öppnar eld med allt vi har, vårt försvar är stark och välorganiserad. Fienden faller tillbaka och lämnar oss segrande.

Efter striden är det en känsla av lättnad, vi har överlevt igen. Jag tittar på min dubbelpipiga gevär och tänker på det som en förbannelses vän och min frälsning. Jag och mina mannar är inte bara soldater, vi är överlevare.