Jag hade kommit över dig,
nästan glömt dig helt,
när du
från ingenstans
ville ta upp kontakten igen.

Du skrev att du förstod
om jag hellre ville bli lämnad i fred;
att du nog var
på tok för sent ute.

Nu,
såhär i efterhand,
önskar jag (nästan)
att jag lyssnat till dem orden
och tackat nej till din inbjudan.

Men,
hellre ha tagit chansen,
risken,
försökt,
och misslyckas
än att aldrig veta;

eller..?

Nu tror jag,
delvis,
att jag vet,
att jag borde låtit bli.

Men,
jag saknar dig ändå.