Jag sitter här på ett kafé i hemstaden, har precis druckit ur mitt kaffe och  plockat upp skrivblock och penna, Nu leker jag poet "känd från internet" med hjälp dessa nedpräntade rader. Alla vill ju vara speciella, och jag är det genom att inte sitta och pilla med mobil, pad eller laptop på detta ställe, utan jag sitter bara här hur avslappnat och naturligt som helst och försöker verka intressant.

Tanken är att någon skall lägga märke till mig och le, kanske till och med växla några ord med mig. Då skall jag berätta om mina resor till Frankrike med yngste sonen på 00-talet. Hur vi satt och spelade schack och pratade om livet på samma kafé där förmodligen Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir suttit och samtalat kring existentialism och feminism tillsmmans med sina gelikar. Hur jag skrev sonetter och haiku om Paris och hur pytteliten da Vincis Mona-Lisa är, där den hänger på Louvren mer eller minnre inom lås och bom, i varje fall rejält larmad och bevakad.

Men hur jag än sitter här och  lägger pannan i djupa veck och försöker se ut som om jag tänkte, väcker min verksamhet inte omvärldens intresse. Och varför skulle jag vara intressant? Är jag intresserad av vad de andra gör? Börjar jag prata med någon som sitter med mobil eller laptop? Pratar jag någonsin med någon jag inte känner? Det gör väl bara fyllbultar, barn och de som har olika psykiatriska diagnoser.

Kaféet är som en bubbla i en värld av krig och katastrofer, hela staden är det, men ute i landet har bubblan börjat rämna. Det är bara en tidsfråga innan alla såpbubblor spricker och fallar mot marken som ett blött regn.

Jag ser skrivandet som en lugn plats också i en rörig och förvirrad värld, eftersom det håller tänkande och känslor igång och är därmed min personliga oas i världen.

Nu skall jag strax lägga pennan från mig och stoppa den och skrivblocket i jackfickan.