Nu börjar han att gå - liksom av tvång.
Flanören finns ju till för att flanera!
Det finns för andra andra sätt för gång,

alternativa sätt att promenera,
men han har valt terziner för sitt kliv.
Fem jamber i var vers skall garantera,

att traskandet får samma takt och driv
och tankarna får rim och resonans.
Flanören rör sig i ett annat liv

och går bland andra -  fast nå´n annanstans
än i den yttre världens tut och jäkt.
Han går i den, som om den inte fanns

och med den inre rymdens andedräkt.
Han får en koncentrerad livsåskådning
av den monotoni som jamben väckt.

Flanerandet fungerar som en knådning
av själ och muskler några timmar lång,
en välbehövlig kur, ett slags benådning. 

Snart slutar han att gå - liksom hans sång.