I skogen finns en fallfärdig lada, grånad och sned under höga lönnträd. Det röda teglet är sedan länge täckt av lavar. Det ser ut som om den vuxit upp ur det mossbrutna gräset. Jag vill måla den med ord. Innan den faller till marken. Innan jorden åter sväljer den hel.

Stigen var en gång grusväg. Den slingrar sig genom granskogen, den följer trädens lutning, stenarnas vilja och lust. Den är mörkgrön, dämpad och mjuk. Harsyran är smycken, etsningar i mossan. Jag håller andan för att inte störa vinden när den letar sig fram. Även den saktar sina steg.

En gång odlade man här.
Man skördade sin sådd.
Man släppte sina djur på bete.

I backen med tibast låg en kvinna. De fann henne så. Med ögon som dimmiga speglar.

På andra sidan under en ek, står en ensam grind. Någon gång fanns en hägnad. Nu är grinden en port, en gräns mellan bakom och framför.

Jag låter gräset smeka mina ben.

Ängarna slås fortfarande av någon. En okänd, en väktare, en tjänare till denna plats.

Änglamarken kräver sin lydnad.