Min egen sorg var ett tomt bröst

Lövträden blossade på den yttersta färgskalan,
och solens sista strålar slokade
över det som var oss.

Det var då ditt efternamn sakta slingrades
och gled vidare utan mig
Flög ut över träden på kyrkogården,
för att det bara hör till dig.

Det var då mina lungor äntligen kunde fyllas igen,
i en bröstkorg som funnit lystern
i sina egna färger.

Åren därpå föddes neongröna bebisblad
levde, sprakade och föll
börjar om igen
och igen igen

Eftersom solen inte skiner för att den måste
och sorg bara är en del av alla skiftningar
som klingar i en människas röst.

Jag sjunger klarare nu,
då kraftfulla toner och den allra sköraste efterklangen har hittat en plats.
Nu när jag släppt ditt efternamn
och tagit tillbaka mig själv.