bestickdikt

alla lyckors själasmeder
smider smala knivbladseggar
självutnämnda slöa drängar
skär sig strax på dem

lutar sig mot gaffelgrepar
nerstuckna i höstackshögar
somnar under kepsvisiren
solen drar förbi

tunga humlor slumrar också
surrandet har sövt dem själva
skeva prispokaler speglar
skedar likaså



Spridda skurar

hon bar en klarröd regnrock
som skydd mot tårar
men de trängde ut ändå
blänkte till och torkade
i sensommarsolen
saltavlagringar på röd plast
sedan kom regnet
och världen återfick sin mening



pm

sanna mina ord
alla ord är sanna
mina ord är äkta
utan tvivel veritabla
eskapism på hög nivå
lyrik som lurar tiden

de skinnar skickligt nuet
tar det tillfånga
i ett obevakat ögonblick
håller det gisslan
på obestämd tid

avlägger vittnesbörd
övervinner glömska
oförändrat bevisar
vad som egentligen hände
vad jag verkligen kände



den glada dikten

den glada dikten rimmar
jublar
sväller
dikterar upprymdhet
en stinn despot
som vill bestämma

här ska glättig stämning råda
vik hädan mörka makt!
jag har glädje för oss båda
om du bara håller takt

den glada dikten skrumpnar
avsätts
när sorgen revolterar
den har folket med sig
eller folket den

den är månghövdad men lågmäld
rasande men stilla
melankoliskt mättad
massans makt är min



på väg

och sedan flöt jag iväg
eller var det innan?
och floden delade sig
jag grep tag i en svan
som var en slipprig and
hal ty täckt av alger
så jag släppte taget
simmade till stranden
fortsätte framåt
men på fast mark

jag såg mig omkring
men såg inte klart
världen var grumlig
det var svårt att gå
vattnet var motstånd
jag var aldrig uppe
fast mark var botten
så fel man kan ha
men insikt är bra
om avsikten föds



socker

ibland vill världen äta mig
redan till frukost
en upplöst sockerbit i kaffet

det enda som finns kvar
är förnimmelsen av sötman
och minnet av en form

en stadig, stabil och solid kub
vit och ren och tillförlitlig
världen vill behagas, sockras

förhoppningar, förväntningar
jag smälter ner - försvinner
men behagar ändå - alla andra







ode till och

nog är sachertårta
och smörgåsbord
läckra för gommen
utsökta ord

men flerstavig flärd
är fåfängt och skrytsamt
enkelt är vackert
idealet är blygsamt

utan dig står Helan ensam
och Greta utan bror
Ali Baba saknar rövarna
och Liten sörjer Stor

så simpel och vanlig
banal men exklusiv
triviala vardagshjälte
du berikar mitt liv!



parken

som en anka i en ankdamm
som om jag hörde dit
smälter in i bilden
ditmålad med flit

en tavla av en park
där träden står på rad
bak stängslet siluetter
skuggor av en stad

men om jag vägrar staden
parken med dess dammar
alléerna av träd
arméerna av stammar

då är jag ingen anka
parken ingen park
målningen en mardröm
jag är åter stark!



i samlingssalen

när taket äntligen lyfte
jublade människorna
och applåderade
snöflingor virvlade
som enfärgad konfetti
himlen var blåare
än någon liknelse
kan förmedla

en röd zeppelinare
skyndade fram
och försvann
en enorm luftballong
steg mot skyn
smittande fnitter
och pärlande skratt
motade ut den bitande vinden



lita på dina sinnen!

hon som skriver brev
för att det kittlar i gommen
när tungan möter frimärket
han som äter barnmatsdessert
i form av aprikospuré
för att locket klickar så skönt
de som är riktigt morgontrötta
men ändå ställer väckarklockan
för att inte missa soluppgången
vi som samlar stenar vid stranden
och säger att de är vita och vackra
fast vi bara vill smeka den lena ytan
jag kokar en hel kanna full av myntaté
men än jag kan dricka
ångorna gör mig salig
vi finns
vi njuter
vi
har
förstått



mitt liv som apelsin

i köket
där stod skåpsluckorna på glänt
på det slitna linoleumgolvet
låg det jag sökte

det var mörkt omkring mig
den brandgula ormen bländade
det var inte längesedan
jag blottade mitt bara skinn