alla lyckors själasmeder
smider smala knivbladseggar
självutnämnda slöa drängar
skär sig strax på dem

lutar sig mot gaffelgrepar
nerstuckna i höstackshögar
somnar under kepsvisiren
solen drar förbi

tunga humlor slumrar också
surrandet har sövt dem själva
skeva prispokaler speglar
skedar likaså