Jag klev mellan de parkerade bilarna och ut på gatan. En ivrig liten bil kom susande från vänster och tvärnitade framför mig. Jag fortsatte mot tunnelbanan och tog ett djupt andetag. Mitt bröst höjdes och förblev så. Som tur är börjar tunnelbaneturen alltid med två trappor uppåt. Hur obehagligt vore det inte att börja dagen med att försvinna ner i en underjordisk gång och slängas ut i stadens dunkla blodomlopp med ögonbindel? På det här sättet har jag åtminstone inledningsvis en svag känsla av att jag fortfarande styr över min egen väg. Men redan efter två stationer dyker vi obönhörligen ner i en tunnel. När jag kommer upp igen har jag förvandlads till en stadsmus som utan problem orienterar sig fram mellan sina vattenhål. Mina medresenärer förblir desamma. De tror inte längre på förändring och förvandling. De är modiga. De litar på att rutiner och stabilitet kan rädda dem från livet. De har rätt.