Varje gång någon frågar om jag är okej så ler jag, ett ogenuint leende som jag tycker att alla
borde se igenom, jag säger att jag är okej. Men innerst inne skriker jag hjälp mig, snälla
hjälp. Jag önskar att någon kunde höra mig. jag önskar att någon kunde förstå mig. Jag
önskar att smärtan inom mig bara kunde dö. Jag önskar, jag har försökt att dö. Men
självmord har aldrig accepterat mina försök och därför alltid nekat min död. Och nu, nu sitter
jag ensam hemma isolerad, igen. Tredje perioden i mitt då jag får sitta helt själv och slåss
mot mig själv utan hjälp igen. Och alla tror att jag är galen, känslostyrd. Men egentligen har
jag bara ont, så ont. Och jag hoppas och ber att någon bara ska lyssna på mig, och på riktigt
höra mig. Så lyssna på mig.
I hela mitt liv har jag alltid förlorat dom som stått mig närmast, dom värderade aldrig mig, så
[ ] ,,
varför skulle jag värdera mig? Varför är mitt liv värt att leva när jag inte har någon runt mig
att dela det med?
Men jag kommer inte ge upp. Jag vägrar att ge upp för jag vet att någon någonstans
kommer lyssna på mig, kommer prata med mig och kanske kommer den personen även
tillslut hjälpa mig.