Tvingar ner mina fötter i skor så små att skavsåren kommer att infinna sig innan dagen ens börjat. Viss smärta värmer själen. Tandvärk gör det inte. Jag vill lida för konsten. Eller jag kanske bara borde vilja lida.

Men snygga är de. De enda finskor jag har.

Måste landa. Andas. Glo. Tänka. Slappna av i axlarna. Bilder susar förbi. Mina medvetandeströmmar, jag, lyckas inte sansa dem. De far otämjda. Lärt mig att inte skämmas. Att inte längre bli överraskad. Censurerar bara det allra värsta inför mitt inre öga.

Diagnoskriterier.

Fokusera. Vill allt. Fångar inget. Apatin skrattar mig rakt upp i ansiktet. Vet att den vunnit en delseger. Jag ler. Leendet når inte ögonen. Spelar jag ett skådespel även inför mig själv. Vilken av strömmarna är mest jag. De är så väsensskilda.
Försöker räkna dem.

Välj din karaktär.

Härmar. Blir. Lätt för att falla in. Studerar människorna. Vad driver dem? ”Vi ska besöka min mans föräldrar i helgen.” ”Barnen har cup i helgen så ingen sovmorgon.” ”Vi håller på att renovera köket så vi har ingen spis just nu.”

De verkar stolta och uppfyllda.

Jag säger rätt saker hoppas jag. ”Helgen var toppen. Jag bakade bröd igår blev så inspirerad av ditt surdegsbak” Han verkar upprymd. Ögonen glittrar som på ett barn med en godispåse innan magvärken. Jag ler.

Skorna blir mitt ciliceband.