I ögonblick av klarhet, när en drog ebbar ut och nästa växer sig stark, närmar sig alltid ett oväder.

Med stormen, eller strax före eller som i ett skikt strax under, kommer emellanåt något annat.

Detta något rubbar ordningen, det öppnar hoppets källa, inte som någonting inspirerande, snarare som ord starkare än ord, en naturkraft. Det mullrar under huden.

Idag, denna tanke: Vem satte mig här, fyra väggar, golv och tak för trygghets skull, när jag skapats för där, fyra vindar, jord och himmel, för frihets skull? Ljumma och ljuvliga, sanna och verkliga, mina uppvindar, mina sommarlekar, mina vida fält.

Därefter: en tillfredsställelse över orden.
Sedan: mörka moln.
Och så: det dagliga intaget och den dagslånga förvaringen.

Sonen var här igår, han läste om drömmar hos en längtande kvinna som väckte drömmar i en längtande kvinna. Eller var det idag? Utanför fönstret jagar en svala förbi, på väg från och till ett enklare liv än mitt.

Emellanåt krymper bröstet. Det är blankt i det rum där minnen bor. Den hon är är inte den hon var. Någon som liknar henne irrar in och ut. Hur fångar man denne flykting? Om främlingen fyndar minnen, kan hon dela dem med mig?

Ett brev läses högt. Meningar flyter förbi som drömsekvenser, form- och färglösa, från ett hål i ett ansikte inte långt ifrån det egna.

Elsie, säger brevläserskan och frågar om jag förstår. Mun. Hålet i ansiktet heter mun. På en skylt på bröstet står hennes namn, Angelica. Ängeln.

Din man, säger hon. Jag tänker Min man är en sten i min själ. Jag tror att jag också säger det men vet säkert att det är sant.

Elsie, säger hon igen med hjälp av tre mjuka fingrar över min högra handflata, och fortsätter på samma sätt att tala om en begravning på fredag som hon kan följa med på om jag vill, din man Ingvar, visst förstår du att han har gått bort?

Orden når en vägg i mitt bröst och blir kvar. Det är så ett samtal måste ske, fysiskt och med värme. Jag berättar om min son som var här men nu lämnat mig, jag tror tillfälligt.

Hon ser på mig, envist men vänligt. Jag nickar. Ja, jag förstår.

Det skälver till innanför bröstbenet. Genom bröstet och ner i magen sjunker ett stycke bly.