Samtidiga nätter där dagarna tycktes passera fritt. Lyckan av att vänta alldeles för länge. En timma fri från svärta, så löjesamt enkel och rolig den var. Du blickade upp emot kyrktornet på en resa vi tog på den sena hösten. Ungefär som ett stilleben av en tavla. Förklarade du någonting för mig som jag förstod och inte förstod. Sen när klockorna illusionistiskt visade sig som en full människa ser. Då dansade flottkarlarna i Memphis. Du laddade ditt vapen siktade emot mig och sköt men det var bara min demon du dödade tätt bakom mig. Rätt så coolt sa jag. Du andades ut och la dig ned, jag la mig ned brevid. En puls eller ett timid svar av olikheter och likheter en magnet som både attraherar och repulserar. Sen andades du in och skrattade. Tänk vad förnimmelsens svammel av kärlen som knappt visste vad bak och fram eller rätt och riktigt var. En sheriff klev in på Salonen. Han sa skuggornas tvivel är här. Ge mig han. Du kollade på mig. Jag drog mitt vapen och sköt sheriffen. Du tog sakta mitt vapen siktade emot mig. Och sköt tidens svar. Där broar binder land över vattendrag jag sa du är poetisk. Du sa du måste vara galen. Ja vild också. Dum så dum. Men vad gjorde det när tiden var en illusion. Som nattens tvivelaktiga figurer. Ett sätt att vända, ett sätt att ligga rätt. Dagarna passerade över nattens vånda. Tänk vad meningslöst allt är egentligen sa du. Sen lyfte jag upp dig, satte ned dig och vad som tycktes vara en komedisk situation bottnade endast av en desillusion, rummet.....