Av kärlek till mina döttrar har jag passerat industriområden, larmande motorvägar och gigantiska byggvaruhus. Även på väg från är jag alltid på väg till. Gång på gång passerar vi den fallfärdiga ladan som ruvar på mörker och den ständiga faran med fallande tegelstenar. Hästarna står blixtstilla i regnet på den söndertrampade marken. Om de kunnat stava till ordet längtan hade de varit med varandra på ängen eller sökt skydd för regnet på den plats där de får omsorg. Precis som vi. Väggarna lutar sig mot varandra i en självklar gest av ömhet. Mina fingrar tränger in i Gunnebostängslet. Jag håller mig kvar i friheten att konsumera och transporteras. Samma stängsel som håller mig borta från fångarnas gemenskap håller mig långt ovanför barnets blick på världen.