jag har en tid tänkt skriva till dig
ett långt brev
där jag skulle uttrycka alla mina känslor

och varför du inte fått ett livstecken
från mig
på över ett år

när du
för tolv år sen
föreslog att vi skulle hålla kontakt
även om den formella anledningen var över
för att du betraktade mig
som en nära och kär vän
tvekade jag och sa nej
men efter ett par veckor skrev jag till dig
och bad om ursäkt för mitt uppförande

du minns säkert att vi skrev ganska sällan
i början
korta hälsningar och gratulationer

när jag så klagade på vintern
skrev du "flytta hit till värmen"

så ringde du en dag i januari
helt oväntat
utan något egentligt ärende
"jag ville bara höra din röst"

så länge jag lever
ska jag minnas känslan
av att vara utvald
den ende mannen på jorden
att få smeka dig med orden
"I miss you too"

vi har visat det
på olika sätt
underförstått

ändå
de gånger vi träffats
har den alltid funnits där
den höga tjocka väggen

den var omöjlig vår kärlek

åldersskillnaden
mitt civilstånd
kulturskillnaderna
avståndet
religionen
moralen
syndskräcken

jag är kvar i mitt fängelse
och du lever fortfarande ensam har jag förstått

det blev inte så långt 
mitt brev
what´s the point

p.s.
evig min ömhet