Jag rullar solen i tjära å fjädrar,
längtans komprimering,
parkettgolvens dästa symfoni lyss till,
vaktposten på rutin parera,
stiger in i vår förborgade rotunda.

Min reflektion fattas dig,
så virar in mig i Folos mantel,
du smyger upp bakom mig,
krusmyntaläppar nedför nacken gnistra,
kittlande månspeglingar.

Ditt namn är ett brus,
våra fingrar en skog satt i brand,
areoler med udd av tranbär flämta,
vi är vitruvianer,
redo för anatomibordet.

Posthorn i gryningen skära,
påkommen timme stråtrövare kringränna,
på bara knän affirmation begära,
i handvändningens skuff,
de alla ryms din såta omfamnelse.

Strangulerande puls,
invärtes mullran tänder lossa,
Jörmundgandr i magen slingra,
sliter upp en reva,
å spyr ut i universum.

Du sade att jag var din; första enda bara sanna

Förbannelse vare över er! Fördömt! Fördömt!
Uddlösa marodörer! Ut! Ubikvitär vedergällelsen min!
Cancersvulster! Chimären till lera jämna! C'est la guerre!
Kackerlackor! Kainsmärket inpränta! Kaos är mitt namn!

I sinnesnärvarons stupstock mig fjättra,
men kroppen vet på minuten när du kommer,
tankarna huttra, fingersnitt flagna,
ge mig ge mig...,
ge mig tre dagars nåd!

Till det nya tidevarvet bege,
beröring satt under dissipation,
skyld i denna ivers gorm,
jag utlöser larmet men inte en suck dras,
det var bara mina hjärtslag.

Flagor spirande kokonger,
likgiltighet är viskösa penseldrag,
vedersakarens mask fästa,
underkastar mig gamarnas dans,
varje handslag ett uriasbrev.

Ge mig nitroglycerin, paraffin, klortrifluorid,
projektil, Hestias härd, nitrocellulosa,
eller Simsons styrka,
likväl är vi redan omintetgjorda,
känselspröt bulta.

Låt ej tungorna orera om kapitulation,
ty ingen är mer engagerad än mig,
ditt manifest ska gro igen,
krälande fingrar hugger av,
vad är katharsis om inte en vulkan.

smekningar åter längs mitt hår

ge mig anestesi