Strålande sorl erinra,
att kyssa årstiderna längs din rygg,
kalufsen ett otium för universums begynnelse,
lätta penseldrag i takt med vaknandet,
lockarna alltjämt dikta,
så som havet bär morgondagen.

Ögonen en ankring vid Sokotras kustlinje,
nästippen utanför sin exil kana,
försätter trenne diktatorer i jalu,
å längs mullbärshuden,
flätar du in våra minnen.

Tröstlösa promenadstråk,
stöps till katakombiska irrfärder,
oavsett distans vi tar,
så går dina skosnören alltid upp vid slottet,
nig å bock, vals å skutt.

Med din kufiya av QR-koder,
å virveldansande hexagramnaglar,
skrider du in i alla rum,
med en oförtrutlig iver,
om förändring.

Du sträcker dig mot himlen,
utmed pekfingret blåeldsängar i ljusan låga.