Vandrar längs ödesmarker,
tumlande sprickor,
späkande hjärtslag,
bär dina andetag med råge.

Främling i antåg,
korybantiska ryck,
blängande tunga fråga:
"Vill du se naket? Följ mig"

Följer efter.
Men frågar:
"Har ej varit här på länge. Finns det några kvar?"
"De ids inte mig, jag tvingas till tystnad. Vill du se naket?"

Viker av och skådar,
de fel-rätta tillfällenas ruin,
skuggor i sävliga samtal,
rotlösa viljors blomster,
du sköna, osaliga himlavalv,
jag var en gång morgondagen.

I svärmens nostalgivurm förtöja,
stillhetens rostande lit,
meliss i ljungning,
en humla på fryntlig kik.

Hur är det möjligt?
Var kommer den från?

Slår följe längs sorglösa kvarter,
men ingen gör anspråk,
brummande tungomål i zenit,
vankelmod i omloppsbana,
så brådkommen nedstigning bryta.

Du.

Sombra ögonfång,
vi var stöpta i palindrom,
men vår tillit i förlista ramar svalla,
djärva hjärtans kompression,
må deras minne stå bi.

Å jag vänder mig till barnet:
"Din blotta existens är min egen utrotning."

Där andra finner ord,
står du vämjeliga svärd,
släpper lös helvetets lakejer,
rider ned allt i deras väg,
minnen förpassade till svarta hål.

mitt nya språk

Vittra natt.