Vi sätter oss ned,
beställer husets apéritif och två entiteter, tack,
men de mäktar bara med en kvarglömd spegel att dela på,
vi hälsar på varandras reflektioner,
å rör om svarta hål i gudarnas mjölk.

Du doppar fingret; emigrerar till min hud,
en edil som sonderar inpå varje tempelvrå,
ellande måneläppar sista droppen kvillra.

Blicken plötsligt ebba som en skröplig ficklampa,
bävande bröstkorgar eja,
du frågar:

"Qu'est-ce qui rime avec toi?"
"Oh, maintenant? Seul le temps nous dira."

Du kysser mina ögonlock,
när jag ser igen,
är din plats tom,
av beröringen återstår bara alluviala sediment.

Du är en rendezvous som inte blev av,
så jag fortsätter sträcka mig efter protean i Parisnatten.