brunnen gapade lika kall som den stirrade
svart tillbaka rakt in i mörkret från kanten

Att stirra ner insåg hon var som att blunda
fast med skillnaden att något svarade med
intelligent svärta tillbaka rakt in lika djupt


aldrig riktigt saknad satt hon där, fyllande
brunnen med sina tårar av aldrig sinande
glädje sen dess, hemkommen till allra sist