du tappar språket
igen
och igen
du vet att ohälsan
den psykiska ohälsan

den lämnar dig aldrig

du försökte så hårt
men förgäves
försökte du att förvilla den
med kärleksrop, tvåsamhet och kramar
försökte du få dig att lämna dig ifred

det kvittade
det kvittar alltid

för hur du än springer, klättrar och hoppar
hur många murar du än raserar
hur du än lindar in dig i moln
så vet du var marken finns

när du balanserar på en lina högt
ovan jord, allt för att glömma den du var
den du är
när du balanserar där
så vet du ändå ska exakt hur ont det kommer att göra
när du faller

och att falla
är det enda du vet
det enda du
riktigt är säker på
att du kommer att göra

en gång för alltid
aldrig bara en enda gång

... ändå gör fallet
alltid så mycket ondare
när du väl faller
och slaget slår alltid sönder dig
till bitar mindre än du kunde ana

bitarna du så ofta försökte frammana
du slog dig alltid för mycket,
men det var ändå aldrig
tillräckligt

din hopplösa naiva optimist
(är det allt du har?)