Han känner ännu hennes öronlappar
som sidenvarma hängen i hans hand.
På sorgen får han svårt att lägga band.
Han ömt i minnet hennes huvud klappar.

Hans gamla Minna, gyllengula mops, 
hon kommer alltid till hans hjärta höra
och aldrig sluta honom att beröra
såväl i själens känslor som hans kropps. 

Nu är hon död och har gått ut ur tiden.
Han blir en annan efter sin förlust.
Blott tomheten är kvar och sorgens höst,

när sommartiden bleknat och är liden.
Men Minnas minne lyser och som tröst
de mjuka öronlapparna av siden.