Obalans
Vart är vi på väg någonstans

En person har mer driv och nyfikenhet än den andra,
borde den stanna.

Varför kan vi inte förstå att olikheter inte behöver få oss att backa
utan istället världen tacka.
För när ytan är avtäckt och själen står tydlig.
Vad gör några snedsteg när du inte längre vägbeskrivning behöver, för du är den ändå inte lydig.

Vi är snabba med att döma för minsta lilla som inte känns bra.
Jag känner nej, nu blir jag inte glad.
Bortkollrad för att mitt hjärta är stort
Bortkollrad för att det blev för komplicerat för fort.

Är det såhär livet är, man måste väl få vara som man är.
Så må det vara, men ju sannare man är mot sig själv kanske desto mer sållar man bort.

Det är delvis sant, men att vara social innebär också att följa endel normer som står skrivna.
Dem lär man sig helt enkelt på nytt när man gått på en mina.
Man får slicka sina sår och prova igen när en ny chans finns.
Under livet lär du dig och samtidigt med många fler minor det hinns.

Att sprängas i luften och sedan resa sig, det är nog en del av det hela vi kallar livet.
Det är om det jag läser i mina böcker med nyfikenhet och intresse
Men när det händer mig själv vill jag gå hem och dra över mig ett täcke.

Jag snubblar, jag trillar jag kan inte säga att jag detta gillar.
Men som nyfödda barn på ett vardagsrumsgolv tillslut jag springer fram. Golvet blir till grus och gruset blir till damm. Jag tänker på detta och inser att med flera försök kommer jag nog fram.