I ett av många stenrös
Fanns en fläckig Sten
En liten, skrovlig, fetlagd men också klen
Och Som allt för jämnan frös

De största var de första
Och han var mellerst i kläm
mellan de allra minsta och största
Han hade vidvinkel över alla Dem

Han såg och iakttog tidens gång
När de största skrockade dagen lång
Och när de minsta äcklades i klagosång
Över att det var bättre förut - någon gång

De största sade ditt
De minsta sade datt
Men han sa inte ett skvatt
För att han i mitten satt

Vem ska man höra till
Vem är det som har rätt
Han kände solen bränna lätt
Och tänkte: de får säga vad de vill
- jag hör ingen till